Könsdiskriminering

Har en vän och hon arbetar som SFI-lärare och i förra veckan läste jag ett inlägg som hon lade ut på facebook som fick mig att bli ganska upprörd. Det stod följande:

Jag tycker det är under all kritik och speciellt i lilla Sverige där man för omvärlden skryter om att vi är så duktiga på jämställdhet - i helvete heller. Hur ska man ´kunna jobba som lärare när man inte får tilltala sina elever - det blir minst sagt ganska svårt.

Nu är det här en privatskola där pengarna styr och då är det att rätta sig efter kundens behov vilket jag tycker är helt befängt. Det finns regler och dessa ska man rätta sig efter och skolan borde ställt sig på lärarens sida. Sedan kan jag tycka att om man som muslim väljer att flytta till ett västeuropeiskt land får man allt rätta sig efter det svenska samhället. Hur ska man kunna integreras i det svenska samhället när man i själva verket vill stå utanför.

Avslutar inlägget med EU:s regler och hoppas verkligen att kvinnor som diskrimineras p.g.a. av sitt kön går vidare och anmäler för att få upprättelse.

Inget tryggt samhälle

Något har gått snett i vårt samhälle och det med tanke på helgens rasistdåd så kan Sverige inte vara sämre just nu. Våld löser ingenting men som det heter där vettet tar slut tar nävarna vid. Fast jag är inte ett dugg förvånad att det händer men kanske inte att det skulle hända i det mångkulturella Malmö. I Malmö är var tredje person invandrare så därför är jag lite förvånad över att det händer just i Malmö.

Malmö är i sig inte en trygg stad längre för det är i denna staden som jag är född och uppväxt i. På 80-talet vågade man gå hem ensam mitt i natten utan att känna sig rädd. Idag är man rädd att vistas ute så fort mörkret infinner sig. Det är mycket kriminalitet och jag anser att Malmös farligaste gata är Norra Grängesbergsgatan där folk blivit mördade och det har även skett explosioner i byggnader.

Jag har själv en egen upplevelse när jag cyklade på N. Grängesbergsgatan en tidig lördagmorgon. Det finns svartklubbar och ett gäng med killar stod på trottoaren utanför en svartklubb när man helt plötsligt sparkar till min cykel men inget mer hände men jag blev rädd och cyklade på i rena förskräckelsen. Jag vet inte vad syftet var att sparka på en cyklandes cyklist men är det okej att bete sig på det viset att ge sig på någon svagare och i synnerhet en ensam person mot ett helt gäng? Nej, det tycker jag inte.

Helgens misshandel var en fruktansvärd händelse och hoppas verkligen att Showan klarar sig men inser att vårt svenska samhälle är inte lika tryggt som det var på 80-talet så min enkla fundering är: Hur kunde det trygga Sverige bli så här?

Tisdagkväll och trötter

Jaha, då var det tisdagkväll och man är oftast väldigt trött efter en arbetsdag. I dagens samhälle och alla de krav som ställs på en tycker jag att stressen präglar samhället alltmer. Det ska gå så fort med allting där allt går ut på att man ska effektivera så mycket som möjligt. Det känns som en evighetstävling som pågår där man på kortast tid ska prestera så mycket som möjligt. Förr eller senare så spricker bubblan. När jag började jobba någon gång under 80-talet då var det helt annorlunda men så sakteliga i slutet av 90-talet inpå 2000-talet har stress blivit allt vanligare. Det var väl på 90-talet som man för första gången hörde talas om utbrändhet. Själv är jag en person som oftast går på högvarv och har väldigt svårt för att koppla av. Ibland tror jag nästan att jag har en släng av ADHD men det är ju också ett ofta förekommande ord som många tycks sig ha. Det kanske inte är så att man har ADHD men symptomen blir kanske detsamma när man känner sig stressad och att man helt enkelt har svårt att fungera på ett normalt sätt.

Har under en längre tid haft beslutsångest som inte varit ett helt lätt beslut och inte heller var det meningen att det skulle leda till ett beslut men så blev det. Ibland får man för sig att testa sina vyer bara för att man vill men när det sedan skapas ett intresse blir man tvungen till att göra sitt val och det är jag fortfarande inte tillfreds med. Det känns både som ett bra och dåligt beslut på en och samma gång men har man kommit så här långt kan man knappast banga för det vore oschysst. Vet att någon kommer bli besviken och det blir väl lite av en bomb när dagen kommer då jag ska offentliggöra mitt val och beslut. Ångest har jag över mitt beslut och livet kommer helt klart förändras vilket känns både spännande och en aningen skrämmande.

Jag tycker det är lite kul att fotografera och mina katter blir ofta mina fotoobjekt vare sig de gillar det eller inte. Här är en bild på min lilla grabb Tim.